Värdegrundsarbete i Emilias klassrum

I det här blogginlägget och i nästa blogginlägg kommer jag att fokusera på antisemitism. En fråga som är ständigt aktuell men som just nu verkligen är på tapeten med anledning av Hamas attack på Israel som skedde den 7 oktober i år.

Under UKUS:en fick vi lyssna på en föreläsning om AI med professor Thomas Nygren från Uppsala universitet. En aspekt som Nygren belyste var hur AI kan användas för att sprida antisemitism. Tyvärr kan AI inte upptäcka vad som är toxiskt och måste därför tränas mot rasistiska och andra odemokratiska åsikter.

För två veckor sedan var ämneslaget för SO-lärarna på min skola i Stockholm på en konferens om antisemitismen i sociala medier som anordnades av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) i samarbete med Forum för levande historia. Vi lyssnade på forskare inom området både från Sverige och andra delar av världen och även den antirasistiska stiftelsen EXPO var med i ett panelsamtal.

Budskapet från forskarna var tydliga om att det pågående kriget mellan Hamas och Israel gör att antisemitismen ökar framför allt på nätet. Det gör att samhället i stort med särskilt vi som arbetar i skolan har ett extra stort ansvar.

Några av saker som lyftes upp var följande

· Förstärk inte antisemitiska budskap i undervisningen.

· Använd inte nazistisk terminologi.

· Undervisa om vad antisemitism är men markera och peka ut hatet och våldet.

· Förklara varför något är antisemitiskt. Inte enbart använda förmaningar om att någon åsikt eller beteende är fel.

I del 2 kommer jag skriva om hur det går att arbeta med frågor om antisemitism i undervisningen.

Inom svenskämnet ska vi arbeta med språk och språkbruk. Alla som någonsin har satt en fot på en högstadieskola vet att det inte alltid är det lättaste att få eleverna att prata på ett sätt som vi i vuxenvärlden tycker är rätt och riktigt.

Under förra läsåret berättade en av mina kollegor med mig om att några elever i min mentorsklass hade kallat några andra elever i klassen för ”bitches” under en lektion i engelska. Detta väckte en hel del tankar hos mig. Hur det skulle gå att hantera den här frågan utan att bara skälla och peka med moraliska pekpinnar?

Vad säger LGR22?

Jag började fundera och vände mig till läroplanen. Jag visste att jag dagen efter skulle ha en lektion med klassen i svenska och att det faktiskt skulle kunna finnas utrymme i den annars pressade terminsplaneringen att ta en lektion och arbeta med ungdomarnas språkbruk i skolan.

Det går bland annat läsa att det skolans mål att bidra till ett aktivt jämställdhetsarbete. Det står även att ”genom utbildningen ska eleverna utveckla en förståelse av hur olika föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt kan påverka människors möjligheter” (https://www.skolverket.se/undervisning/grundskolan/laroplan-och-kursplaner-for-grundskolan/laroplan-lgr22-for-grundskolan-samt-for-forskoleklassen-och-fritidshemmet). Vidare går det att läsa i det centrala innehållet i svenskämnet för årskurs 7-9 att eleverna ska tillägna sig kunskaper gällande språkbruk och hur språket kan användas i olika sociala sammanhang.

En svensklektion om språkbruket på Västra

Jag planerade sedan en lektion där vi fokuserade på språkbruket i skolan. Klassen delades in i mindre grupper om tre till fyra elever. De fick sedan i uppdrag att på post-it-lappar skriva ner vilka förväntningar som finns på tjejer respektive killar i skolan.

Nästa uppdrag var att skriva ner ord som tjejer respektive killar blir kallade på vår skola. Det skulle vara ord som de har blivit kallade själva eller har hört andra bli kallade för både i och utanför klassrummet.

Utifrån de ord som eleverna skrev på post-it-lapparna så hade vi sedan en diskussion i både de mindre grupperna och i helklass hur vi påverkas av nedsättande ord och kommentarer.

Jag avslutade med att visa våldspyramiden för eleverna som finns att hitta här: https://utrymmet.se/artikel/detborjarmedmig/bilaga-1-valdspyramiden/

Jag gick igenom begreppen i våldspyramiden och förklarade hur det hänger ihop, att det som börjar som en kommentar om att någon exempelvis är en så kallad bitch i allra värsta fall kan sluta i mord. Ingen föds till varken en mördare eller en våldtäktsman. Det är därför det är så viktigt med att vi tar vårt arbete med det aktiva jämställdhetsarbetet på allvar.

Starta upp med en ny klass 

Det nya läsåret har precis startat. Mycket är nytt och härligt. Som högstadielärare så undervisar jag flera klasser. Det här läsåret så har jag dock bara en för mig ny klass. Den första veckan med den för mig nya klassen har varit spännande, väldigt rolig och lite krävande. ”Inskolning” från min sida för att visa mina nya elever hur jag brukar lägga upp SO-undervisningen och eleverna passar på att testa mig som lärare, för att se var mina gränser går.  

”Du har aldrig någonsin slagit någon?” 

Redan under första veckan med den nya klassen kom diskussionen upp kring varför det inte är acceptabelt att kränka någon annan och varför så kallade skojbråk helt förbjudet på vår skola. När jag har förklarat skolans inställning till fysiskt våld och varför det är oacceptabelt, så räcker en elev upp handen. Eleven får ordet och ställer frågan ”Emilia, har du någonsin slagit någon?”. Mitt svar kommer som en ryggmärgsreflex: ”Det har jag aldrig gjort. Jag hatar våld!”.  Nästa fråga som kommer från klassen är: ”Du har aldrig någonsin slagit någon?”. Jag funderar några sekunder och tänker ska jag säga som det är. Det är ingen hemlighet på skolan att jag har varit utsatt för våld tidigare i mitt liv. Det vet ju alla andra av klasserna som jag undervisar redan om.  
 
Jag tar ett djupt andetag och svarar ärligt på frågan: ”Det har jag aldrig gjort men jag har blivit slagen många gånger.”. Jag är öppen med att jag är en överlevare av mäns våld mot kvinnor. Efter det så duggar elevernas frågor tätt kring våldet, förövaren och vilket straff som han fick, mina anhörigas reaktioner. min rädsla, och om jag någonsin valde att slå tillbaka. De är även nyfikna på hur rättegången gick till och kändes.  
 
När eleverna hade fått ställa alla sina frågor så ställer jag en fråga till klassen. ”Nu förstår ni varför jag inte tycker om våld och varför ni inte ska slå varandra?”. Eleverna nickar och det märks att de är tagna av stundens allvar. Innan vi avslutar så räcker två av eleverna upp handen. Varför berättade du inte det här direkt när du presenterade dig själv?” undrar den första eleven och den andra eleven säger: ”Det här är den mest lärorika SO-lektionen som vi någonsin har haft”.  

 Vilken effekt får det att jag berättar? 

Upphör de så kallade skojbråken och fysiskt våld under skoldagarna för att jag berättar om mina erfarenheter? Svaret på den frågan är tyvärr nej. Det jag däremot märker är att eleverna har fått lättare att öppna upp för mig om de blir utsatta under skoldagen även om någon vuxen inte har sett incidenten. Det är svårt att agera på vad som sker när eleverna är ensamma men när vi som personal får kännedom av det så går det ju att agera och arbeta med de oacceptabla beteendena.  
 
Det har även hänt att elever kommer till mig för att berätta om våld som de har utsatts för utanför skolan. De har känt sig trygga med att jag kan ta emot deras erfarenheter utan att döma dem. Att de känner till mina erfarenheter av att leva i våld gör att de vågar öppna upp sig vilket gör att det blir möjligt att gå in med vidare insatser.