Mitt formativa klassrum

Jag brukar visa sambandet mellan vad vi gjort, kriterierna i Unikum och betygen vid terminens slut, men jag fattar inte varför jag gjort så? Då är det ju på ett sätt redan för sent. Terminsplaneringen är ju klar och utdelad till eleverna redan i augusti och därmed vet ju jag vad jag ska bedöma – så varför inte lyfta det då? Jag kom på detta när mina sjuor började fråga saker om bedömningen av en uppgift som vi precis blivit klara med, så jag gjorde en liten uppdatering i mitt dokument och visade dem det på nästa lektion.   

När jag började jobba som lärare var det enormt tjat om ”kunskapskraven” och eleverna skulle typ kunna dem utantill. Det är skönt att vi lämnat det bakom oss, men det är ju fortfarande viktigt att eleverna förstår varför de fått ett visst betyg och hur bedömningen går till.  

I de PowerPoint-presentationer som jag skapat till alla mina grupper så börjar jag med två klipp och låter eleverna välja vilket de vill titta på. De väljer nästan alltid det till vänster. Jag undrar vad det beror på? Hur som, det är ett nyttigt klipp från Skolverket. (Jag har även visat det på föräldramöten i åk 7 och upplevt att det lett till bra diskussioner!) 

Mest fokus lägger vi dock på hur uppgifterna eleverna gör hänger ihop med kriterierna. Jag vill att de ska känna att de har makt över hur betyget blir, även om det såklart är jag som har makten att sätta betyget.  
Vi kommer troligen att titta på samma presentation igen när det är dags för betygssättning och utvärdering. Det blir spännande att se hur många som minns att de sett den, men fram för allt om de upplever att de gett dem någonting. Det får utvärderingen utvisa.   
   

Det har skrivits mycket om de så kallade särskilda anpassningarna och hur lärare slår knut på sig själva för att hjälpa alla på tusen olika sätt. Vi gör det fast vi inte hinner. Det kan vi inte göra, för gör vi det så finns det inga lärare kvar till slut. Uppdraget måste vara rimligt.  
 
MEN.  
 
Vi måste såklart anpassa vår undervisning efter de elever vi har i våra klassrum. Det tror jag att alla är överens om. Här kommer ett färskt exempel på hur jag försökt få en elev i åk 8 att reparera sitt svensk-betyg.  
 
Eleven i fråga hade precis innan jag var tillbaka på skolan gjort en prao-presentation på typ en minut. Det fanns enligt hen inget mer att säga. Uppgiften blev såklart inte godkänd. Skriva berättande text var också omöjligt eftersom hen inte har någon som helst fantasi, enligt egen utsago. Betyget F i höstas, och på väg mot ett F i vår också. Vi hade alltså luckor som behövde täppas igen. Jag frågade eleven vad hen skulle kunna tänka sig att hålla en presentation på 5-10 minuter om. ”Vapen” fick jag till svar. Fantastiskt. Jag genomgick en inre kris, men bestämde mig ändå för att gå med på det. Jag ville ju desperat att ungen skulle få lyckas. Eleven skulle berätta för mig om 3 olika vapen med hjälp av tre bilder och ett manus eller stödord. Hen satt bakom datorn garderad med både luva och mössa och skrev. Jag smög runt. Ställde frågor. Kom med tips på disposition. Efter två lektioner var den klar. Vi gick till ett grupprum. Elevens röst darrade, men jag fick höra dryga 6 minuter om tre tyska vapen från andra världskriget. Presentationen gick att godkänna. Jag frågade eleven vad hen skulle kunna göra för att få högre betyg en annan gång. ”Mer ögonkontakt” sa hen. Det är korrekt. 
 
Vi avslutade med att bestämma att vi skulle tag i texten på nästa lektion. Jag bestämde mig för att ta fasta på det där med andra världskriget och valde ut två bilder från landstigningen vid Normandie och gjorde en instruktion där eleven även fick en startmening och en uppmaning om att beskriva med sinnesintryck. Eleven la huvudet på bänken så fort pappret landade där. Det gick inte. Jag mer eller mindre tvingade hen att skriva av startmeningen, men så mycket mer blev det inte. Hen tyckte sig inte veta någonting om dagen D som gick att använda i en berättande text. ”Vad ser huvudpersonen?2” försökte jag. ”Hur ska jag kunna veta?” fick jag till svar. Jag vägrade ge upp. Jag sökte fram ett kort klipp från Saving Private Ryan (1998) där folk dör som flugor. Det är helt fruktansvärt, men illustrerar väl vad männen på båten kan ha upplevt. Vi tittade på klippen med hela språksmedjegruppen.  Efteråt fick hela gruppen bidra med vad männen kan ha upplevt. Vad hörde männen på båten? Vad såg de? Vad kände de? Smaker? Alla fick säga. Eleven som skulle skriva ville inte säga något. De andra hjälpte till genom att göra antaganden om ångest och oro. Efter några minuters samtal i grupp så jag att nu får vi önska X lycka till med skrivandet. De andra plockade fram sina häften om att variera meningsbyggnad. Jag hörde ett knaprande ljud från elevens tangentbordet. Jag smög dit och kikade. Hen var igång. 330 ord blev det, och det blev en berättande text. Här kommer ett smakprov: 
 
”Många av de brevid mig spydde eller bad till gud. Dörrarna öppnades. Innan jag ens hunnit röra mig så avfyras tusentals skott i båten. Männen framför mig blir skjutna, männen brevid mig blir skjutna. Männen i de andra båtarna blir skjutna. Jag hoppade i vattnet som flera andra soldater gjorde. Skotten slutade inte. Flera av soldaterna i vattnet blir skjuta och färgen på vattnet ändras till rött.” 
 
Det blir ett betyg. 
 
Hur har då detta varit möjligt? Jo, för att jag är över just nu, en extra lärare. Sedan jag kom tillbaka från min föräldraledighet och fram till sommaren är jag nämligen resurs på halvtid. Tänk om vi alltid hade en person över som kunde trixa och fixa och lirka tills eleverna fick lyckas. Inte alltid ha ett fullpackat schema. Fatta vad vi skulle kunna åstadkomma! Det är en anpassning av skolan som jag önskar mig.   

På senaste träffen med Lärarnätverket var Ann-Marie Körling inbjuden som föreläsare. Jag har följt henne länge och läst mycket klokt som hon har skrivit, och följaktligen blev vi som satt där i aulan lite klokare av att lyssna på henne.  
Körling inledde sin föreläsning med att läsa högt i 90 sekunder för oss. 90 sekunder. Hon fångade såklart hela rummet. Vi har diskuterat egen läsning vs. högläsning en del på min skola och, kanske inte så förvånande, kommit fram till att vi behöver båda. Men 90 sekunder för att fånga eleverna. 90 sekunder är en mycket liten del av en lektion, men som man kan ge väldigt mycket.  
Vi fick också göra flera korta diskussionsövningar där vi bara fick 60 sekunder på oss. Man hinner säga ganska mycket på 60 sekunder konstaterade vi i publiken. Vi ska vara rädda om tiden vi har tillsammans i klassrummet och att läggen en femtiondedel på att se varandra är klokt. Eleverna behöver öva på att prata och lyssna. Lite kan göra så mycket.   
Hur ska vi lärare då välja ut vad som ska högläsas? Körlings tips var att läsa högt ur de böcker som eleverna själva valt. Hon tryckte också på att dikter är ett bra val. Just nu läser jag Alex Dogboy med min språksmedjegrupp. Alla hemskheter som Dogboy råkar ut för inbjuder till många viktiga samtal. Vi varvar att de läser själva och att vi läser tillsammans. Det förhöjer läsupplevelsen. Jag kan välja var jag vill stanna upp och vi kan göra avstickare där vi kollar upp saker. Romanen har fångat många elever genom åren, och jag rekommenderar den varmt. (På min Instagram har jag en sparat några andra tips under höjdpunkter.)  
Jag tror verkligen att gemensamma läsupplever är väldigt viktiga. För den som inte älskar att läsa kan bli inspirerad av att höra hur någon annan tolkar en text. Det var kanske ett av de viktigaste budskapen igår; att vi ska lyfta elever som älskar att läsa och fokusera mer på dem, för det skapar goda förutsättningar för att läsglädjen ska sprida sig i ditt klassrum.