Anpassningsbar

Det har skrivits mycket om de så kallade särskilda anpassningarna och hur lärare slår knut på sig själva för att hjälpa alla på tusen olika sätt. Vi gör det fast vi inte hinner. Det kan vi inte göra, för gör vi det så finns det inga lärare kvar till slut. Uppdraget måste vara rimligt.  
 
MEN.  
 
Vi måste såklart anpassa vår undervisning efter de elever vi har i våra klassrum. Det tror jag att alla är överens om. Här kommer ett färskt exempel på hur jag försökt få en elev i åk 8 att reparera sitt svensk-betyg.  
 
Eleven i fråga hade precis innan jag var tillbaka på skolan gjort en prao-presentation på typ en minut. Det fanns enligt hen inget mer att säga. Uppgiften blev såklart inte godkänd. Skriva berättande text var också omöjligt eftersom hen inte har någon som helst fantasi, enligt egen utsago. Betyget F i höstas, och på väg mot ett F i vår också. Vi hade alltså luckor som behövde täppas igen. Jag frågade eleven vad hen skulle kunna tänka sig att hålla en presentation på 5-10 minuter om. ”Vapen” fick jag till svar. Fantastiskt. Jag genomgick en inre kris, men bestämde mig ändå för att gå med på det. Jag ville ju desperat att ungen skulle få lyckas. Eleven skulle berätta för mig om 3 olika vapen med hjälp av tre bilder och ett manus eller stödord. Hen satt bakom datorn garderad med både luva och mössa och skrev. Jag smög runt. Ställde frågor. Kom med tips på disposition. Efter två lektioner var den klar. Vi gick till ett grupprum. Elevens röst darrade, men jag fick höra dryga 6 minuter om tre tyska vapen från andra världskriget. Presentationen gick att godkänna. Jag frågade eleven vad hen skulle kunna göra för att få högre betyg en annan gång. ”Mer ögonkontakt” sa hen. Det är korrekt. 
 
Vi avslutade med att bestämma att vi skulle tag i texten på nästa lektion. Jag bestämde mig för att ta fasta på det där med andra världskriget och valde ut två bilder från landstigningen vid Normandie och gjorde en instruktion där eleven även fick en startmening och en uppmaning om att beskriva med sinnesintryck. Eleven la huvudet på bänken så fort pappret landade där. Det gick inte. Jag mer eller mindre tvingade hen att skriva av startmeningen, men så mycket mer blev det inte. Hen tyckte sig inte veta någonting om dagen D som gick att använda i en berättande text. ”Vad ser huvudpersonen?2” försökte jag. ”Hur ska jag kunna veta?” fick jag till svar. Jag vägrade ge upp. Jag sökte fram ett kort klipp från Saving Private Ryan (1998) där folk dör som flugor. Det är helt fruktansvärt, men illustrerar väl vad männen på båten kan ha upplevt. Vi tittade på klippen med hela språksmedjegruppen.  Efteråt fick hela gruppen bidra med vad männen kan ha upplevt. Vad hörde männen på båten? Vad såg de? Vad kände de? Smaker? Alla fick säga. Eleven som skulle skriva ville inte säga något. De andra hjälpte till genom att göra antaganden om ångest och oro. Efter några minuters samtal i grupp så jag att nu får vi önska X lycka till med skrivandet. De andra plockade fram sina häften om att variera meningsbyggnad. Jag hörde ett knaprande ljud från elevens tangentbordet. Jag smög dit och kikade. Hen var igång. 330 ord blev det, och det blev en berättande text. Här kommer ett smakprov: 
 
”Många av de brevid mig spydde eller bad till gud. Dörrarna öppnades. Innan jag ens hunnit röra mig så avfyras tusentals skott i båten. Männen framför mig blir skjutna, männen brevid mig blir skjutna. Männen i de andra båtarna blir skjutna. Jag hoppade i vattnet som flera andra soldater gjorde. Skotten slutade inte. Flera av soldaterna i vattnet blir skjuta och färgen på vattnet ändras till rött.” 
 
Det blir ett betyg. 
 
Hur har då detta varit möjligt? Jo, för att jag är över just nu, en extra lärare. Sedan jag kom tillbaka från min föräldraledighet och fram till sommaren är jag nämligen resurs på halvtid. Tänk om vi alltid hade en person över som kunde trixa och fixa och lirka tills eleverna fick lyckas. Inte alltid ha ett fullpackat schema. Fatta vad vi skulle kunna åstadkomma! Det är en anpassning av skolan som jag önskar mig.