Mitt formativa klassrum

Det har skrivits mycket om de så kallade särskilda anpassningarna och hur lärare slår knut på sig själva för att hjälpa alla på tusen olika sätt. Vi gör det fast vi inte hinner. Det kan vi inte göra, för gör vi det så finns det inga lärare kvar till slut. Uppdraget måste vara rimligt.  
 
MEN.  
 
Vi måste såklart anpassa vår undervisning efter de elever vi har i våra klassrum. Det tror jag att alla är överens om. Här kommer ett färskt exempel på hur jag försökt få en elev i åk 8 att reparera sitt svensk-betyg.  
 
Eleven i fråga hade precis innan jag var tillbaka på skolan gjort en prao-presentation på typ en minut. Det fanns enligt hen inget mer att säga. Uppgiften blev såklart inte godkänd. Skriva berättande text var också omöjligt eftersom hen inte har någon som helst fantasi, enligt egen utsago. Betyget F i höstas, och på väg mot ett F i vår också. Vi hade alltså luckor som behövde täppas igen. Jag frågade eleven vad hen skulle kunna tänka sig att hålla en presentation på 5-10 minuter om. ”Vapen” fick jag till svar. Fantastiskt. Jag genomgick en inre kris, men bestämde mig ändå för att gå med på det. Jag ville ju desperat att ungen skulle få lyckas. Eleven skulle berätta för mig om 3 olika vapen med hjälp av tre bilder och ett manus eller stödord. Hen satt bakom datorn garderad med både luva och mössa och skrev. Jag smög runt. Ställde frågor. Kom med tips på disposition. Efter två lektioner var den klar. Vi gick till ett grupprum. Elevens röst darrade, men jag fick höra dryga 6 minuter om tre tyska vapen från andra världskriget. Presentationen gick att godkänna. Jag frågade eleven vad hen skulle kunna göra för att få högre betyg en annan gång. ”Mer ögonkontakt” sa hen. Det är korrekt. 
 
Vi avslutade med att bestämma att vi skulle tag i texten på nästa lektion. Jag bestämde mig för att ta fasta på det där med andra världskriget och valde ut två bilder från landstigningen vid Normandie och gjorde en instruktion där eleven även fick en startmening och en uppmaning om att beskriva med sinnesintryck. Eleven la huvudet på bänken så fort pappret landade där. Det gick inte. Jag mer eller mindre tvingade hen att skriva av startmeningen, men så mycket mer blev det inte. Hen tyckte sig inte veta någonting om dagen D som gick att använda i en berättande text. ”Vad ser huvudpersonen?2” försökte jag. ”Hur ska jag kunna veta?” fick jag till svar. Jag vägrade ge upp. Jag sökte fram ett kort klipp från Saving Private Ryan (1998) där folk dör som flugor. Det är helt fruktansvärt, men illustrerar väl vad männen på båten kan ha upplevt. Vi tittade på klippen med hela språksmedjegruppen.  Efteråt fick hela gruppen bidra med vad männen kan ha upplevt. Vad hörde männen på båten? Vad såg de? Vad kände de? Smaker? Alla fick säga. Eleven som skulle skriva ville inte säga något. De andra hjälpte till genom att göra antaganden om ångest och oro. Efter några minuters samtal i grupp så jag att nu får vi önska X lycka till med skrivandet. De andra plockade fram sina häften om att variera meningsbyggnad. Jag hörde ett knaprande ljud från elevens tangentbordet. Jag smög dit och kikade. Hen var igång. 330 ord blev det, och det blev en berättande text. Här kommer ett smakprov: 
 
”Många av de brevid mig spydde eller bad till gud. Dörrarna öppnades. Innan jag ens hunnit röra mig så avfyras tusentals skott i båten. Männen framför mig blir skjutna, männen brevid mig blir skjutna. Männen i de andra båtarna blir skjutna. Jag hoppade i vattnet som flera andra soldater gjorde. Skotten slutade inte. Flera av soldaterna i vattnet blir skjuta och färgen på vattnet ändras till rött.” 
 
Det blir ett betyg. 
 
Hur har då detta varit möjligt? Jo, för att jag är över just nu, en extra lärare. Sedan jag kom tillbaka från min föräldraledighet och fram till sommaren är jag nämligen resurs på halvtid. Tänk om vi alltid hade en person över som kunde trixa och fixa och lirka tills eleverna fick lyckas. Inte alltid ha ett fullpackat schema. Fatta vad vi skulle kunna åstadkomma! Det är en anpassning av skolan som jag önskar mig.   

På senaste träffen med Lärarnätverket var Ann-Marie Körling inbjuden som föreläsare. Jag har följt henne länge och läst mycket klokt som hon har skrivit, och följaktligen blev vi som satt där i aulan lite klokare av att lyssna på henne.  
Körling inledde sin föreläsning med att läsa högt i 90 sekunder för oss. 90 sekunder. Hon fångade såklart hela rummet. Vi har diskuterat egen läsning vs. högläsning en del på min skola och, kanske inte så förvånande, kommit fram till att vi behöver båda. Men 90 sekunder för att fånga eleverna. 90 sekunder är en mycket liten del av en lektion, men som man kan ge väldigt mycket.  
Vi fick också göra flera korta diskussionsövningar där vi bara fick 60 sekunder på oss. Man hinner säga ganska mycket på 60 sekunder konstaterade vi i publiken. Vi ska vara rädda om tiden vi har tillsammans i klassrummet och att läggen en femtiondedel på att se varandra är klokt. Eleverna behöver öva på att prata och lyssna. Lite kan göra så mycket.   
Hur ska vi lärare då välja ut vad som ska högläsas? Körlings tips var att läsa högt ur de böcker som eleverna själva valt. Hon tryckte också på att dikter är ett bra val. Just nu läser jag Alex Dogboy med min språksmedjegrupp. Alla hemskheter som Dogboy råkar ut för inbjuder till många viktiga samtal. Vi varvar att de läser själva och att vi läser tillsammans. Det förhöjer läsupplevelsen. Jag kan välja var jag vill stanna upp och vi kan göra avstickare där vi kollar upp saker. Romanen har fångat många elever genom åren, och jag rekommenderar den varmt. (På min Instagram har jag en sparat några andra tips under höjdpunkter.)  
Jag tror verkligen att gemensamma läsupplever är väldigt viktiga. För den som inte älskar att läsa kan bli inspirerad av att höra hur någon annan tolkar en text. Det var kanske ett av de viktigaste budskapen igår; att vi ska lyfta elever som älskar att läsa och fokusera mer på dem, för det skapar goda förutsättningar för att läsglädjen ska sprida sig i ditt klassrum.    

Kommer ni ihåg när man fick beröm bara för ATT man använde digitala verktyg i sin undervisning? Då var man en duktig lärare. Man kunde t.o.m. nomineras till pris för det. Nu är vi snarare där att man får förklara sig om man inte vill bli helt analog, om man fortfarande ser möjligheter med tekniken. Det är spännande hur det går trender i allt. Nu är man nog närmare beröm om man använder AI i sin planering för att effektivisera, än om man låter eleverna mängdträna digitalt.   

Jag tror i och för sig att det är viktigt att kunna motivera varför man gör på ett visst sätt. Undervisningen ska ju inte vara digital bara för att det är kul, och det är såklart inte bra om man använder digitala lösningar för sakens skull – och/eller på bekostnad av elevernas lärande. Så har det nog varit i en del fall, säkerligen även i mitt. I mitten av 10-talet kändes allt bättre om det var en app inbladad och ibland blev det mer lek än lärande. Så att fundera över varför man gör på ett visst sätt är alltid klokt. Allt som uppmuntrar till eftertanke är bra. Digitaliseringen ska underlätta och tillgängliggöra, inte distrahera och krångla till det.  

Hur ser det då ut i mitt klassrum? Jag använder fortfarande classroomscreen med timetimer, arbetssymboler och klocka. Jag tycker att den skapar tydlighet. Det gör också mig till kung av tiden, det vill säga att jag kan justera timern utifrån gruppens behov. Börjar de bli klara? Då tar jag bort ett par minuter. Lyser flitens lampa? Då lägger jag på ett par minuter.  

Jag är också förtjust i Quizlet för att öva begrepp. Det är lustfyllt och eleverna får snabb respons. Det ger mängdträning på ett lättsamt sätt. Jag kan också se vilka som kan det stoff vi jobbat med, för då går det fort! Dessutom tycker jag att det bidrar till en bra stämning i klassen när man spelar live i grupp. Att den delar in i lag automatiskt gör att det inte blir några diskussioner om vilka man ska vara med och man får röra på sig i klassrummet. Quizlet är en bra paus från tyngre arbete under lektionstid.  
Att öva ord med glosboken kräver att eleverna över stavning och förhöret rättar sig själv (alltså snabbare respons är när de dammar på mitt skrivbord). Svårslaget tycker jag. Lit tråkigt tycker eleverna, och det ser jag faktiskt som ett kvitto på att det är nyttigt. Man kan inte komma undan på samma sätt som om man bara stirrar på en ordlista i boken och säger ”att man redan kan alla”.  

En fjärde digital favorit är att skriva tillsammans. Om det sker i realtid inför hela klassen är det ofta jag som skriver, och eleverna hjälps åt att formulera meningar och bearbeta texten. Skriver man texter digitalt är det lätt att ändra utifrån klassens feedback. (Minns ni hur jobbigt det var att sudda en halv sida och börja om? Jag får rysningar av tanken.) Man kan diskutera, ändra och ändra igen. Komma tillbaka till samma text nästa lektion och ändra lite till. Ibland får alla skriva och så tittar vi på deras texter tillsammans. Då använder jag ofta Microsoft Forms för insamling. Det går snabbt och jag får en tydlig överblick, som dessutom är lätt att dela med resten av gruppen om man vill arbeta med feedback tillsammans.  

Att få sin egen text uppläst, istället för att vänta på att jag ska komma och läsa, ger möjlighet till att själv korrigera en del fel. Det funkar också utmärkt när man är hemma och inte har någon lärare där. Jag tycker dock att den funktionen i Word fungerar riktigt hackigt på våra datorer eftersom den funktionen inte fungerar om man har ”spara automatiskt” på. Den skulle kunna vara mycket mer användarvänlig. En del elever ger upp, vilket är synd.   

I skrivundervisningen kommer också AIn in. Dels är att kunna få passande exempeltexter genererade som vi kan diskutera eller bearbeta guld värt, dels att använda AI för att kunna bearbeta våra texter. Vad kommer den med för förslag? Blir det bättre? Eller kanske bara krångligare? Jag undrar om alla elever kommer ha co-pilot på sina datorer och använda som egen undervisningscoach. Eller kommer vår nya mer försiktiga inställning till digitaliseringen göra att det inte blir så?  
Det här listan skulle kunna bli ännu längre, men jag tror att jag ger mig här just nu. Jag är dock mycket nyfiken på din undervisning. Vilka digitala verktyg är dina trotjänare? Och är co-pilot din nya bästis på jobbet?