Värdegrundsarbete i Emilias klassrum

För den första gången på många år har jag i rollen som mentor fått välkomna en klass i årskurs sju. Slumpen har gjort att det här bara är min andra gång under mina nio år som lärare som jag står inför den uppgiften.  
 
Jag och min mentorskollega Carlos har 28 elever som vi ska lotsa genom tre år på högstadiet. Att börja högstadiet kan vara läskigt, mittemellan eller alldeles underbart. 

 
Väluppfostrade barn är ingen slump 

Tack till elever, vårdnadshavare och elevernas tidigare lärare på skolorna i Östra och Västra Stenhagen, Ramsta och Vänge. Det är ingen slump när elever hur de ska bete sig för att visa respekt mot både mot andra och sig själv. De har lärt sig det genom tidigare interaktioner med andra. Jag och min mentorskollega har konstaterat att vi får skörda frukten av andras hårda arbete.  
 
Stort tack! Vi ska göra allt vi kan för att fortsätta bygga på den stabil grund som ni har skapat.  
 

Värdegrundsarbete är en levande process 

Med en klass där de redan vet i årskurs sju hur de ska bete sig hade det ju varit enkelt som mentor och lärare att bara luta sig tillbaka. Varför lägga ner tid och energi på värdegrundsfrågor om de redan har fattat grejen med respekt?  
 
Värdegrundsarbetet är givetvis större än så. Dels handlar det om att grupprocessen behöver fortsätta, dels om att värdegrundsarbete är en levande process. Eleverna behöver på olika sätt fortsätta att utforska hur en gör för att respektera alla människors lika värde. Det börjar med hur du bemöter andra i vardagen men handlar givetvis även om vad och hur du tänker om andra människor.  
 
Det ska bli spännande att se hur långt vi hinner ta oss under den här treåriga resan! 
 

 Läsåret går mot sitt slut. När betygen är satta så börjar utvärderingarnas tid. Det här läsåret har varit speciellt på många sätt. Jag har hunnit med att vara till USA men den största händelsen har varit att lotsa en helt nyskapad klass genom sista skolåret i grundskolan. Det har varit en utmaning. Jag och min mentorskollega har haft en tydlig målsättning. Alla ska komma in på gymnasiet och allra helst på sitt förstahandsval. 

Samtal, samtal och åter samtal  

Snart ska vi utvärdera hur det har gått. Vägen dit har präglats av samtal, samtal och åter samtal. Vi har pratat med varandra, med eleverna, med vårdnadshavare och med kollegor.  
 
Jag har nog aldrig pratat så många elevärenden som jag har gjort under det här läsåret. Vi har gått på minor ibland och någon har blivit ledsen. Påminnelsen har varit målet. Efter sommarlovet är du någon annanstans. Hur kan vi göra för att vägen dit ska bli så bra som möjligt? 

Att våga möta eleverna där de är 

Förutom alla samtal så tror jag att en viktig del är att möta eleverna där de faktiskt är. I samband med att offren i samband med skjutningen innan Valborg presenterades i media, blev det tydligt att flera av mina elever kände eller var bekanta med offren. Några dagar efter kom ett önskemål om att vi skulle ha en tyst minut. Jag drog då först upp nyhetssammanfattningen från SVT Nyheter på whiteboarden och sen hade vi en tyst minut för att hedra offren. Vi gjorde det under en svensklektion och alla tog de väldigt seriöst.  

 
Resultat 

I det stora hela så är jag nöjd. Den största framgångsfaktorn ligger i tidiga utvecklingssamtal och att alla elever i klassen har varit både mina och min mentorskollegas. Vi valde aktivt att inte ha mentorsgrupper och var båda med på alla utvecklingssamtal.  

Jag var tillsammans med andra lärare och rektorer i kommunen och lyssnade på en föreläsning med universitetslektor Fredrik Zimmerman från Högskolan i Borås. Hans föreläsning heter Så får vi fler pojkar att lyckas i skolan.  
 
Redan tidigt under föreläsningen så utmanade Zimmerman föreställningen om att pojkar som tar avstånd från skolan och skolarbetet ökar i status. Den här gruppen beter sig ”självhandikappande” för att hantera sin egen oförmåga. De är helt enkelt rädda för att anstränga sig och sedan misslyckas, så då blir det en strategi att inte ens försöka alls. Den här typen av strategier etableras så tidigt som i årskurs ett och två i grundskolan och i vissa fall kanske redan ännu tidigare. De straffar helt enkelt ut sig själva och frön om en negativ självbild slår rot.  

 
Det som gynnar pojkarna gynnar även flickorna 

Budskapet till oss som satt i publiken var tydligt. De insatser som gynnar pojkar gynnar alla elever. Ett budskap som jag som lärare kan känna igen från när vi pratar om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt eller det som gynnar med elever med NPF-diagnoser. Det som gynnar den grupp som presenterar sämre gynnar alla elever.  

 
Vad pojkar behöver för att lyckas i skolan? 

Framgångsfaktorer för att få pojkar att lyckas i skolan är enligt Zimmerman och andra forskare: 
Studieteknik: Hur ska eleven göra när den får en uppgift som den inte förstår? 
Kognitiv avlastning: Tydlig struktur för undervisningen så att elevens arbetsminne inte blir överbelastat.  
Jobba uppsökande som lärare: Har eleven verkligen förstått uppgiften? 
Fokus på språkutveckling: Språket är det viktigaste verktyget för att förstå uppgifter i alla skolämnen.  
 
Zimmerman underströk även i föreläsningen att den viktigaste faktorn för att eleverna ska lyckas eller inte är läraren.  

 
Vidare frågor från bloggarens sida 

Utifrån den här bloggens värdegrundsprofil så fick jag även en del vidare frågor. Jag funderar särskilt kring maskulinitetsnormer och hur vi kan arbeta för att minska machokulturen och stärka jämställdheten. Jag antar att jag får sätta upp Zimmermans nya bok Pojkars värld – hur föreställningar om maskulinitetsnormer påverkar viktiga jämställdhetsfrågor och pojkar i skolan min läslista.  
 
Att vi måste vända trenden att pojkar halkar efter i skolan är uppenbart. Däremot behöver vi även kunna hålla en tanke till i huvudet samtidigt som är att vi lever i en värld med starka patriarkala strukturer. Jämställdhetsarbetet behöver ske på flera fronten samtidigt.