Värdegrundsarbete i Emilias klassrum

”Emilia, varför har du en propagandatröja på dig?”, frågar en av mina niondeklassare. På min tröja står det; All I want for Christmas is equal rights. Jag och eleven har ett samtal med kontentan att vi håller med varandra om att det är ett bra budskap.

Denna konversation i kombination med att jag tidigare under veckan träffade de andra deltagarna som jag reste med till Minneapolis väcker tankar och funderingar. För Minneapolis Public Schools är social rättvisa ett uttalat mål. Det räcker med att gå genom en skolkorridor så blir det tydligt. Alla människors lika värde är fundamentalt.

Att jag funderar mycket kring värdegrundsfrågor är ingen hemlighet. Det som jag dock undrar mest över just nu är; räcker pyntet? Räcker det att jag har på mig en equal rights-tröja, en låda med en HBTQI+-flagga på min lärarvagn eller att svarta frihetskämpar smyckar klassrumsdörrar i Minneapolis? Samtidigt som jag skriver dessa retoriska frågor så vet jag svaret. Nej, givetvis räcker det inte. Men vad kommer någonsin att räcka i en orättvis värld? Och kan det ansvaret enbart ligga på skolan?

Jag fortsätter att önska mig en mer jämlik värld. Pyntet kan väl om inte annat bli en påminnelse om att ingen kan göra allt men att vi alla kan göra något.

Under vecka 43 var jag i Minnesota och gjorde en massa skolbesök. Detta är en del vänortssamarbetet som finns mellan Uppsala och Minneapolis. Utbytet mellan utbildningsförvaltningarna i de båda städerna har pågått i 19 år. Ett resultat av det är att barnen i Minneapolis har gratis skollunch och att flera skolor där har personalrum.

Det finns många olikheter mellan det svenska och amerikanska skolsystemet. Dessutom är inte Minneapolis Public Schools (MPS) representativa för hela USA då de är oerhört progressiva. Att de befinner sig i staden där George Floyd mördades gör även att frågor om anti-rasism ständigt är närvarande. Det är dessutom en stad med en stor andel ursprungsbefolkning.

South High School

På South High School där min värd Laura jobbar spenderade jag nästan två hela arbetsdagar. Det som blir tydligt är hur social rättvisa får ta en så stor del av utrymmet i skolan. Det är någonting helt annat än de kala väggarna som jag är van vid här hemma. Våra kala vita NPF-anpassade väggar finns inte där.

Alla människors lika värde manifesterades verkligen tydligt både i klassrummen och skolkorridorer. Jag tror också att det blir extra tydligt när det är eleverna som har deltagit i att skapa konstverken samt att det handlar om händelser i samhället där de lever.

Förändringens vindar har nu blåst i snart två månader. Det som är tydligt är att trots att jag är mentor för en klass i årskurs nio så känns det verkligen att det är en helt ny klass. På många sätt känns det som att jag är mentor för en sjua.  

 
En ny gruppsammansättning gör att individernas behov av att bli sedda ökar 

Eleverna ser ut som nior, lär sig det som de ska i nian och har alla krav på sig som det är i nian. Men gruppen och individerna i den är sökande på ett sätt som nior inte brukar vara. Känslorna är hela tiden nära. Behovet av oss vuxna är påtagligt. Jag är tacksam att arbetsrummet ligger vägg i vägg med hemklassrummet. Vi som ska utgöra tryggheten är ständigt nära.  
 
Eleverna kommer ofta och knackar på arbetsrumsdörren. De vet att de alltid är välkomna. De som inte vågar eller vill komma förbi arbetsrummet kommunicerar jag med via chatten på teams. Jag är lika mycket hobbypsykolog som jag är lärare. Mycket av min och mentorskollegans arbetstid läggs på omsorg.  
 
Samtal, samtal och åter samtal. Om det inte är med elever så är det med vårdnadshavare eller kollegor för om mindre än ett år är de på gymnasiet.  

 
Vardagligt värdegrundsarbete 

Höstmörkret är här och jag börjar känna mig trött. Förändring är jobbig även om den är nödvändig. Det blir bara så tydligt hur viktiga vi som vuxna blir i arbetet med att skapa trygghet för eleverna. Värdegrundsarbete i sin enklaste och mest konkreta form.