Ett växande klassrum

Ledarskap i klassrummet, ja vad innebär det egentligen? Ett lugnt klassrum där alla har fokus på inlärning? Elever som sitter spända av förväntan på sina stolar, redo att kasta sig över uppgifter? En arbetsplats där jag är kompositören och allt och alla följer mina taktpinnar?  
 
När nu temat för årets Lärarnätverket skulle vara ledarskap i klassrummet, och jag behövde förbereda mig på detta, införskaffades en del litteratur i ämnet. Efter att ha läst några av dessa böcker inser jag hur komplext det faktiskt är och hur stor påverkan våra förutsättningar, förmågor och erfarenheter av ledarskap faktiskt har på hur väl vi lyckas i klassrummet. 
 
Unga eller nyutexaminerade lärare ger sig inte in i något enkelt yrke. Trots år av lärarstudier, där kunskapsämnen, pedagogik, metodik med mera har studerats, så kvarstår en stor del av yrket som är svår att träna upp i skolbänken. Ledarskap. I litteraturen haglar alla de fantastiska egenskaperna som en duktig lärare bör inneha, över sidorna. Även om man är så lyckosam att man innehar ett gäng av dessa egenskaper kan det vara mycket kämpigt de första åren.  
 
Själv gjorde jag mina första lärorika och grundande år med yngre barn, först som au-pair och därefter på förskola. I rollen som ung pedagog på förskolan lärde jag mig mycket om mig själv och om hur jag fungerar i kontakt med barn/elever, hur jag reagerar när jag blir ledsen, arg, sentimental. Hur jag får barn att lyssna, ändra inställning, visa nyfikenhet. Jag minns fortfarande frustrationen som jag kände under året i Boston som 20-årig barnflicka, då jag inte lyckades komma överens med familjens äldsta dotter, då 6 år. Då hade jag inte en aning om att det fanns ett professionellt jag, och ett privat jag, och att jag skulle sätta upp en sköld emot den känslostorm som hon, den frustrerande lilla ungen utsatte mig för. 

 
 
Att bemästra sig själv och sina olika sidor är inte något som man lär sig i en handvändning. Jag arbetade 13 år på förskola där jag fick bemöta barn i olika situationer och träna på min egen roll i fostran och inlärning. Självklart dyker det fortfarande, trots ännu fler år av erfarenhet, nu i grundskolan, upp tillfällen och elever som ger mig huvudbry och jag måste ta fram hela mitt register med alternativa tillvägagångssätt, anpassningar, attityder och kanske även mutor. Något som jag lärt mig är att aldrig ha bråttom, inte agera i affekt någonsin, stanna upp och reflektera innan några planer sätts i verket. På samma sätt som då jag överlägger med mig själv innan jag tar beslut i agerande, gör jag även då jag känner mig osäker på en fråga om kunskapsinnehåll, regler eller annat i klassrummet. Jag backar och ber eleverna att få återkomma. Nästa lektion eller dag kan jag istället, väl förberedd ge dem svaret och stå bakom det till hundra procent. 
 
Det råd jag skulle vilja ge till dig, nybakade lärarstudent, eller du som jobbat några år, men fortfarande sliter med ledarskapet i klassrummet, ta det lugnt. Ge dig själv mycket tid före och efter lektionerna. Stanna upp, sitt ner och reflektera över hur det blev och varför, anteckna, och planera hur du ska göra nästa dag. Var inte rädd för att peka på dig själv. Ofta är det hos oss själva allt börjar.  

Hur många gångar har du inte suckat över att en relativt kunnig elev lämnat in en uppgift med enbart det kortaste svaret eller den enklaste redogörelsen? Trots att du påpekat att hen skulle kunna berätta mer, förklara vidare, så får du ett ryck på axlarna som svar. När det i åk 5-6 börjar dyka upp bedömningar i form av betyg, blir det däremot ofta höga ögonbryn och häpna miner. Varför får jag inte bättre betyg än E på förhöret?  
Nu har jag funderat och filurat en hel del och försökt komma på ett riktigt enkelt sätt att i min åk 5:a beskriva skillnaden på att ”bara” ge ett svar och att ge ett mer utförligt svar som kan ge ett högre betyg. Genom att ge eleverna en enkel uppgift, med ett ganska självklart svar, försökte jag att få dem att förstå hur de skulle utveckla svaren i tre steg. 

1. Benämna

2. Beskriva

3. Ge exempel, jämföra och dra slutsatser. Dessa motsvarade E, C, A.  

Jag visade först ett exempel: 

Därefter fick eleverna försöka. De fick samarbeta i par, för att minska på prestationskravet. Jag tänker att för vissa elever höjs anspänningen redan vid tanken på bedömning och betyg, och det kan då kännas tryggare att jobba med en kompis.  

När eleverna i par skrivit ner sina svar. Gick vi igenom dem enligt mina tre steg. Nästan alla hade lyckats uppnå ett A i sitt svar. Därefter fick klassen en ny bild att beskriva. Den här gången fick de själva bedöma sitt svar. Eleverna var koncentrerade och visade stort intresse hela arbetspasset och jag imponerades av hur de tog detta på allvar.  

Jag kommer att repetera den här övningen ett flertal gånger och även transformera den till andra ämnen som till exempel historia och teknik. Jag kommer även att visa på bedömningsmatriserna i kursplanerna och peka på samma typ av progression. Fortsättning följer, men jag känner stort hopp om framtida höga betyg. 

Just nu förekommer debatter i detta ämne i massmedia, i familjer och inte minst på skolor. Har skärmarna tagit över våra liv fullständigt och är all denna elektronik verkligen nyttigt för våra kroppar? Vad händer med oss och vårt sätt att leva? Hur påverkas vårt samhälle och den tid vi lever i? Det finns många olika ingångar i detta, och flera olika sanningar, och framför allt frågor som vi inte får svar på förrän en bra bit in i framtiden. På skolorna råder ofta skilda meningar. Några anammar forskning som stöder skärmarna, andra hör på forskning som menar att de gör mer skada. Till detta får vi också lägga till att inte alla skolor har lyckats inskärpa digitaliseringen i verksamheten så som var planen.  

Själv försöker jag att avgränsa mig till att lägga fokus på det jag som lärare kan ta ansvar för och påverka. Alltså elevernas vardag och utveckling i skolan - med eller utan skärm, och faktum är att den forskning som vi ser resultaten av i dag inte är helt tydlig åt något håll, så jag tänker att här får man använda ett eget omdöme, sin erfarenhet och magkänsla. 

Sedan vi startade upp med Ipads i klassen för ca 8-9 år sedan, och jag tillbringade timmar i soffan på kvällarna för att hitta så bra och meningsfulla appar som möjligt, har en del plattformar, webbsidor och appar kommit och gått. Allt jämt har mitt fokus legat på hur vi skulle kunna grunda för den största utvecklingen bland samtliga elever i klassen. Dessutom har det varit viktigt att inlärningen varit lustfylld och meningsfull. För egen del har ipads och datorer varvats med papper, penna och konkreta redskap. Ipads har hängt med ut i naturen, för dokumentation både med film, bild, ljud, men även ibland som skrivverktyg, för att det varit lättare att skriva på en ipad. När det handlat om kortare texter eller att lära in kunskap, har vi skrivit i skrivböcker för att befästa fakta. Hela tiden har jag funderat över syftet med uppgiften och vilken metod som ger bästa möjlighet till utveckling.  

Ett område där de digitala verktygen varit mycket givande är under de individanpassade uppgifterna, där man på olika sätt kan skapa olika nivåer för elevernas förutsättningar. På detta sätt minskar man ner lärararbetet i klassrummet betydligt. Periodvis har jag delat upp klassen och givit hälften självgående digitala uppgifter, för att kunna vara ett bättre fysiskt stöd för den andra halvan av klassen.  

Det finns också en stor fördel i att eleverna får en frihet som inte tidigare funnits. De kan ta reda på vilken fakta de vill, kontakta vem de vill och uttrycka sig om vad de vill.  

Idag varvar jag ofta tex SO-böcker med att jobba digitalt på den portal som vi har avtal med. På portalen finns filmer, förklaringar på begrepp m.m. som inte finns i boken. Dessa tar vi hjälp av även om vi väljer att arbeta med böckerna i vissa områden.   

Jag fortsätter min strävan att söka de mest effektiva och lustfyllda metoderna till elevutveckling i en tid av den digitala omvandling som vi lever och verkar i.