De ser ut som stora coola nior men agerar som små osäkra sjuor

Förändringens vindar har nu blåst i snart två månader. Det som är tydligt är att trots att jag är mentor för en klass i årskurs nio så känns det verkligen att det är en helt ny klass. På många sätt känns det som att jag är mentor för en sjua.  

 
En ny gruppsammansättning gör att individernas behov av att bli sedda ökar 

Eleverna ser ut som nior, lär sig det som de ska i nian och har alla krav på sig som det är i nian. Men gruppen och individerna i den är sökande på ett sätt som nior inte brukar vara. Känslorna är hela tiden nära. Behovet av oss vuxna är påtagligt. Jag är tacksam att arbetsrummet ligger vägg i vägg med hemklassrummet. Vi som ska utgöra tryggheten är ständigt nära.  
 
Eleverna kommer ofta och knackar på arbetsrumsdörren. De vet att de alltid är välkomna. De som inte vågar eller vill komma förbi arbetsrummet kommunicerar jag med via chatten på teams. Jag är lika mycket hobbypsykolog som jag är lärare. Mycket av min och mentorskollegans arbetstid läggs på omsorg.  
 
Samtal, samtal och åter samtal. Om det inte är med elever så är det med vårdnadshavare eller kollegor för om mindre än ett år är de på gymnasiet.  

 
Vardagligt värdegrundsarbete 

Höstmörkret är här och jag börjar känna mig trött. Förändring är jobbig även om den är nödvändig. Det blir bara så tydligt hur viktiga vi som vuxna blir i arbetet med att skapa trygghet för eleverna. Värdegrundsarbete i sin enklaste och mest konkreta form.