Vänd en klass med nya perspektiv
Jag hade en åk 6:a. De hade liksom sexor jag haft tidigare blivit stora, hormonsvängiga, högljudda, känsliga. Det händer mycket i både kropp och knopp när man är 12-13 år. Några hänger och klänger på varandra medan andra testar gränser på det sociala planet. Som lärare i åk 6 på en liten, enparallellig skola, som min, hör det till vanligheterna att man om man har en sexa blir överöst med åsikter och information om hur ens elever skött sig på rasten, i matsalen eller korridoren. Oftast är de inte av positiv sort och handlar om att någon varit extra hjälpsam eller visat gott omdöme, utan det är konflikter, språkbruk, stök och missförstånd som letar sig fram till mig och klassrummet.
Därefter är det min roll att gå in i klassrummet och vidareförmedla, samtala och motivera till bättring. Något som kan ta mycket tid i anspråk och även lägga en avmätt stämning i klassrummet, när jag hellre vill motivera och väcka lusten till att lära sig nya saker där inne.
Jag hade en sån där dag. Ni vet när det känns som att man knappt hinner börja dagens första lektion innan någon vill berätta vad eleverna gjort på rasten, i korridoren eller i matsalen.
Jag fick nog och berättade för eleverna precis hur jag och min kollega upplevde klagomål och skäll från personal och elever på skolan riktade mot klass 6. Vi var överens om att det var en klar överdrift och att det inte stämde, men att många på skolan noterde just det som sexorna gjorde. Även om ”vi” inte tyckte att klass 6 var värre än andra. Jag fick klassen med mig i och med att jag ställde mig på deras sida (åtminstone delvis…) Jag tror att jag fick dem med mig eftersom jag inte bara pratade om vad de behövde ändra på. Jag berättade också att jag tyckte att bilden av dem hade blivit orättvis.
De flesta blev motiverade. Nu kom vi överens om att vända den här trenden. Vi skulle visa att det här årets sexor minsann var ett vänligt gäng. Min kollega hittade ett dokument på nätet,100 vänliga gärningar, som vi introducerade. Det började med att vi vuxna snappade upp småsaker som skedde i och utanför klassrummet. Någon plockade upp ett sudd på golvet åt någon. Någon annan höll upp dörren trots att kompisen gick långsamt. När vi väl börjat så började eleverna också se de positiva gärningarna. Det var ofta rastaktiviteter, som att man hjälpt någon yngre som ramlat, eller att man gick fram och kollade hur det gick när någon föll på fotbollsplanen. Plötsligt letade vi inte längre efter det som gått fel. Vi letade efter det som gått rätt. Det fungerade!
Efter raster, eller i slutet av skoldagen fäste vi blicken på dokumentet och funderade över om vi hade sett några goda gärningar. Vi blev förstås inte en perfekt klass över en natt. Vi var fortfarande en helt vanlig sexa med allt vad det innebär. Men genom att rikta blicken mot det som faktiskt fungerade blev de sista veckorna före sjuan både enklare och betydligt roligare.
I efterhand tänker jag att dokumentet med de goda gärningarna egentligen bara var ett verktyg. Det som gjorde skillnaden var att vi började leta efter det som fungerade. När vi vuxna såg fler positiva handlingar började eleverna också göra det. Plötsligt fick hjälpsamhet, omtanke och vänlighet mer plats än konflikter och tillrättavisningar. Det skapade ringar på vattnet. Kanske är det så att den största förändringen faktiskt måste börja hos oss lärare.
