Karin och eleverna

Att arbeta med människor är lära känna sig själv. Jag arbetar som socialpedagog på en högstadieskola i Björklinge och det är inte bara mina år på kommunens särskilda undervisningsgrupper som lagt grunden för mitt sätt att arbeta. Jag är bara Karin. Jag har gjort en massa saker innan jag hamnade i skolans värld för 7-8 år sedan. Det mänskliga hos mig beskriver eleverna spontant som: ”Du bryr dig inte alltid om skolan utan hur man mår. Det är skönt att prata med dig!” och ”Du har så dålig humor så att den blir rolig!” och ”Dig går det inte att bråka med Karin”.

Min personlighet råkar vara lågaffektiv av naturen och min superkraft är att skapa relation med elever. Allt börjar där.

Mina blogginlägg kommer att handla om det som ligger mig varmast om hjärtat; att hjälpa de elever som utmanar lite extra och om att hitta vägar som tar eleverna framåt både socialt och kunskapsmässigt. Min roll tar mig lite närmare de elever som har det svårast.

Vi pedagoger vill ha roligt på jobbet tillsammans med kollegor och elever och känna att vi lyckas med vårt uppdrag. Det är skitsvårt. Jag har så mycket kvar att lära av alla superpedagoger jag arbetar tillsammans med. En sak kan jag rak i ryggen säga att jag är bra på: Att tillsammans med eleverna lösa de problem som uppstår både i och utanför klassrummet. Det brukar börja med att jag säger: ”Jag har lagt märke till att du har svårt att…..” och sluta med ”kan du berätta mer om det?”. Om mina och mina elevers svårigheter och hur vi löser problem kommer jag att skriva om. Det finns så många spännande historier att dela känner jag. Räkna med ett par inlägg i månaden. Vi ses!