Olika men lika bra… eller lite bättre
Jag bytte arbetsplats för att jag önskade en större utmaning. Jag hade lång erfarenhet av arbete på fritids och en relativ ny utbildning som lärare i fritidshem, och kände att det var dags för nästa steg. Men ibland ska en akta vad en önskar, för det kan hända att en får det. Men mer om detta senare...
Jag bytte alltså arbetsplats i augusti förra året, från en ordinarie till en anpassad grundskola. För att gå händelserna i förväg, så var detta kanske mitt yrkesmässigt bästa val. Alla kategorier. Jag hade jobbat på fritids i nästan tio år och kände mig rätt trygg, men det var så mycket som kastades omkull när jag började jobba i anpassad grundskola. Spelreglerna var lite olika de som jag var van vid. Visst är mycket det samma och sig likt, men väldigt mycket är också lite annorlunda.
Som behovet av repetition. Till exempel.
Att gestalta en ko
Häromdagen var jag i idrottshallen med de yngre eleverna. Vi lekte ”Kom alla mina fritidsbarn”. En lek som vi har lekt vid upprepade tillfällen under året då jag har arbetat på skolan. Vissa av eleverna har haft svårt att förstå leken, som Henrik till exempel. Den första gången ropade jag bara vilket djur de skulle efterlikna. Henrik hade svårt att förstå. Han småskuttade rakt över idrottshallen oavsett om djuret har var en häst, en orm eller en fjäril.
Bilder som stöd
Jag lade till ett bildstöd där eleverna får se ett kort med det djur som de ska efterlikna. Det var lika svårt för Henrik, han småskuttade oavsett. Men så i onsdags. Helt plötsligt knöt han händerna, satte dem mot huvudet och höll pekfingrarna rakt ut. Han gestaltade en ko. Sen följde några omgångar med småskuttande. Sen kom djuret groda upp. Han satte sig på huk och hoppade med fantastisk spänst, hopp efter hopp från ena väggen till den andra. Värmen spred sig från hjärtat och rakt ut genom hela kroppen. Värmen var så stor att tårarna steg upp i mina ögon och var nära att rinna över. Tålamod och uthållighet är viktigt i alla skolformer, men i anpassad grundskola är det helt avgörande.
Nya perspektiv
När jag började arbeta i anpassad grundskola tänkte jag att i idrottshallen kunde en leka samma lek två, eller kanske tre veckor i rad. Max. Jag hade fel. (Det är för övrigt något jag har fått träna på, att erkänna att jag har fel). Det går bra att leka samma lek sju veckor i rad, eller kanske tio. Det går inte bara bra, det krävs att en leker samma lek sju veckor i rad. Om och om igen. Då kanske någon skulle tänka att det måste bli tråkigt för ens kreativa pedagogiska kunnande. Så tänkte jag också, för ett år sedan. Jag hade fel. Det blir inte tråkigt, för varje gång vi leker ”Kom alla mina fritidsbarn” så är det en liten korrigering som behöver göras för att leken ska fungera bättre. Eller så händer det där, det magiska. Ett litet framsteg hos någon av eleverna, som helt plötsligt ger leken nytt perspektiv och mening.
Mitt första år i anpassad grundskola har blivit ett år av att ständigt upptäcka saker på nytt, se saker ur ett annat perspektiv. Min blogg kommer att belysa just likheter och olikheter mellan de olika skolformerna och hur jag har behövt tänka till och tänka om. Och ja, behovet för att ta mig an större utmaningar? Som ni säkert har förstått, mitt nuvarande arbete har gett mig rejäl möjlighet till utmaning. På fler plan än ett…