Hela skolans Ana

Vissa saker gör mig arg. Arg och ledsen. Som det här med läroplanen, tillexempel. Anpassad grundskola har sin egen läroplan. Den är uppdelad i två spår. Det ena spåret är ämnen och det andra är ämnesområden. De elever som läser enligt ämnen, läser just ämnen. Precis som i den ordinarie grundskolan. Det är bland annat matematik och teknik, engelska och svenska och hemkunskap. Ämnena är de samma men innehållet är anpassat, i förhållande till det ordinarie grundskolan. De elever som läser enligt ämnesområden läser fem områden. I stället för matematik och teknik läser de verklighetsuppfattning. I stället för svenska och engelska läser de kommunikation. Hemkunskap går under vardagsaktiviteter. Nivån för detta spår är anpassad för elevernas förmågor.

Men, när det gäller fritids så gäller Lrg22. Alltså Läroplanen för grundskolan, förskoleklass och fritidshemmet.

På Specialpedagogiska skolmyndighetens hemsida står det som följande:

Fritidshemmens verksamhet regleras i kap. 14 skollagen och i Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, Lgr 22.

För fritidshem såväl i grundskolan som i anpassad grundskola gäller samma läroplan, Lgr22. Fritidshemmen följer läroplanens första och andra del och har också en egen del, del 4. Den fjärde delen ska tillsammans med läroplanens första och andra del vara utgångspunkt för undervisningen i fritidshemmet.

Alltså, för fritidshem är läroplanen för den anpassade grundskolan den samma som för ordinarie grundskola. En läroplan utan anpassningar.

Förmågor som går eleverna över huvudet

Läroplanen för fritidshemmet är uppdelad i sju områden, där eleven ska få möjlighet att utveckla sina förmågor. Vidare finns det ett större antal punkter som definierar det centrala innehållet. Jag som lärare i fritidshem förväntas alltså att få eleverna att arbeta med att kommunicera med språkliga uttrycksformer i olika sammanhang och för skilda syften. Det finns flera centrala innehåll som går att koppla till denna förmåga, bland annat att samtala om olika typer av texter. För många av eleverna på mitt fritids handlar det om att överhuvudtaget göra sig förstådda. Att kunna uttrycka att de är törstiga eller behöver gå på toaletten. Så klart att vi läser, men kanske inte så mycket olika typer av texter. Det är mest bilderböcker, och i många fall blir det ganska lite samtal om texten. Det kan vara så att eleverna inte alltid har förmågan att uttrycka sina tankar och känslor kring texten. Det kan vara så att eleven har förmågan att uttrycka bra eller dåligt. Räknas det då som att vi fört ett samtal kring olika typer av texter?

Ett annat centralt innehåll är etnicitet, könsroller, kroppsideal och konsumtion samt kritisk granskning av hur dessa företeelser framställs i medier och populärkultur. En kritiker av denna text skulle säga att det är min uppgift, som lärare, att omvända innehållet i läroplanen och få det att fungera i verksamheten. Så klart det är så, det är det alltid. Det behöver en ju alltid göra, även i den ordinarie grundskolan. Men det är skillnad, på så många sätt. För vissa av våra elever handlar det om att kunna klä på sig ytterkläderna, stå i kö i matsalen eller äta själv. Det är något som många elever tränar med dagligen. Det kan då kännas lite som överkurs att lyfta könsroller och arbeta med att skapa ett kritiskt förhållningsätt till samhällets sätt att skapa kön.

Mindre viktiga verksamheter?

Ja, varför blir jag då så arg och ledsen. Det handlar ju om att som lärare omvandla och möjliggöra läroplanen. Det skrev jag ju själv, längre upp i texten. Jo, det som gör mig så arg och ledsen är att det är just fritidshemmet och den anpassade grundskolan som sätts till sidan. Det är som så ofta, att just dessa två verksamheter inte prioriteras. Som att dessa två verksamheter inte är lika mycket värda, inte lika viktiga. Det skulle ju aldrig hända att det var tvärt om, att det var fritids som hade en anpassad läroplan men inte skolan. Eller att läroplanen för alla elever utgick från anpassad grundskola, inte utifrån den ordinarie.

Fritidshemmet är egentligen en verksamhet som arbetar för att avskaffa sig själv. Som lärare i fritidshem i ordinarie grundskola kan en argumentera för att en försöker arbeta för att eleverna ska klara sig själv och inte behöva fritidshemmets verksamhet. Det ser inte riktigt ut så för de flesta elever med intellektuell funktionsnedsättning. Vi arbetar givetvis för att stötta eleverna till att bli så självständiga individer som det bara är möjligt. Men vi måste få möjlighet att anpassa. Anpassa kraven och anpassa behoven. Det görs mycket enklare med en läroplan, anpassad efter våra elevers behov.

Då, för dryga året sedan, blev det kanske lite bakvänt. Att jag som alldeles ny i organisationen och ny i denna skolform, skulle leda fritidsgruppen. Kanske brukar det vara tvärtom, att en börjar jobba och sedan arbetar sig uppåt till ett lagledaruppdrag. Den stora utmaningen var inte att skapa en fungerande fritidsverksamhet för eleverna. Det var arbetet med att leda fritidsgruppen. Att skapa en fungerande fritidsverksamhet tog några veckor. Jag var med och studerade, ställde frågor och observerade. Gjorde hela tiden anteckningar, både mentala och fysiska. Försökte känna in elevernas nivå. Jag har misslyckats med att hitta rätt nivå, många gånger. Det kommer jag säkert att göra många gånger igen. Men jag grävde där jag stod. Jag började med uppbyggandet av en fungerande fritidsverksamhet med utgångspunkt i den dagliga verksamheten. Resten, den svåraste biten, har fått komma efter.

Döm inte

Den stora utmaningen har varit att leda en grupp, samtidigt som jag var ny på skolan. Trots många års erfarenhet från skolans värld, och trots en utbildning som lärare i fritidshem så hade jag panik. Rent ut sagt. Många gånger var jag nära att ge upp, erkänna mig besegrad och att acceptera att det här med att vara arbetslagsledare för fritids inte var min grej. Jag har under året ofta känt mig ganska liten, ganska ensam. Tvivlat på min kompetens, flera gånger i veckan. Tvivlat på att jag överhuvudtaget vet vad jag håller på med. Under året som gått har det så många gånger slagit mig att en inte ska döma så hårt och så fort. Det gäller både elever och kollegor. Jag har verkligen insett att det är viktigt att vara tillåtande och ge alla en chans, och ännu en till. Och ännu en. Att låta den som är ny, faktiskt få vara just ny. Givetvis inte utan krav men med möjligheten att få lära känna verksamheten, eleverna, rutiner, jargongen…

”Så har vi alltid gjort”

Har du en kollega som just börjat hos er? Eller elever som precis har börjat skolan? Snälla, ge dem tid och låt dem få göra fel. Barn är barn, oavsett om de nyss börjat skolan eller om de precis börjat högstadiet. Vuxna är också människor, och de gör inte alltid så som du kanske tycker att de borde. Ibland kan det vara nyttigt, att få in personer som ser på din skola med lite nya infallsvinklar. Om du har en ny person på din skola, våga släppa lite på det där ”så har vi alltid gjort”. Det finns andra sätt som kan vara minst lika bra. Eller kanske till och med bättre. Våga utmana dig själv och fastna inte i hur det var för åtta, tretton eller tjugofem år sedan. Och kanske det viktigaste, utgå från att alla gör så bra som de bara kan, men ibland blir det fel ändå. Och att de flesta inte gör fel med flit.

Testa och öva

Är du ny på en arbetsplats? Ställ frågor, om allt. Även sådan som du tror att har fått kläm på. Ibland önskar jag att jag hade frågat ännu mer, då för ett år sedan när jag var ny och hade alla möjligheter att fråga. Testa, var inte rädd för att försöka. Det kanske blir fel, men förhoppningsvis har du en mer erfaren kollega som finns där och kan stötta. Ibland måste en få testa, för en del kunskap sitter i fingrarna. Den kunskapen är svår att förklara eller överföra. Den kunskapen måste tillförskansas genom övning. Ta tillfället, särskilt när du är ny. Då kanske du slipper lite av paniken som jag kände.

Om jag ser tillbaka på Johannesbäck anpassad grundskolas fritidsverksamhet om något år, kanske det ser helt annorlunda ut. Arbetet med att utveckla ett fritids blir aldrig klart. Det blir inte heller min resa med att leda arbetet ett fritids. Och visst har jag fortfarande mina betänkligheter, men jag har inte panik längre. Det har tagit sin tid, kanske nästan ett år. Inte riktigt, men nästan. Utveckling och lärande måste få ta tid. Vi måste alla få testa, om och om igen. För att bli riktigt bra. Där är jag inte ännu. Inte vad det gäller att leda fritids, men jag övar.

Jag bytte arbetsplats för att jag önskade en större utmaning. Jag hade lång erfarenhet av arbete på fritids och en relativ ny utbildning som lärare i fritidshem, och kände att det var dags för nästa steg. Men ibland ska en akta vad en önskar, för det kan hända att en får det. Men mer om detta senare...

Jag bytte alltså arbetsplats i augusti förra året, från en ordinarie till en anpassad grundskola. För att gå händelserna i förväg, så var detta kanske mitt yrkesmässigt bästa val. Alla kategorier. Jag hade jobbat på fritids i nästan tio år och kände mig rätt trygg, men det var så mycket som kastades omkull när jag började jobba i anpassad grundskola. Spelreglerna var lite olika de som jag var van vid. Visst är mycket det samma och sig likt, men väldigt mycket är också lite annorlunda.

Som behovet av repetition. Till exempel.

Att gestalta en ko

Häromdagen var jag i idrottshallen med de yngre eleverna. Vi lekte ”Kom alla mina fritidsbarn”. En lek som vi har lekt vid upprepade tillfällen under året då jag har arbetat på skolan. Vissa av eleverna har haft svårt att förstå leken, som Henrik till exempel. Den första gången ropade jag bara vilket djur de skulle efterlikna. Henrik hade svårt att förstå. Han småskuttade rakt över idrottshallen oavsett om djuret har var en häst, en orm eller en fjäril.

Bilder som stöd

Jag lade till ett bildstöd där eleverna får se ett kort med det djur som de ska efterlikna. Det var lika svårt för Henrik, han småskuttade oavsett. Men så i onsdags. Helt plötsligt knöt han händerna, satte dem mot huvudet och höll pekfingrarna rakt ut. Han gestaltade en ko. Sen följde några omgångar med småskuttande. Sen kom djuret groda upp. Han satte sig på huk och hoppade med fantastisk spänst, hopp efter hopp från ena väggen till den andra. Värmen spred sig från hjärtat och rakt ut genom hela kroppen. Värmen var så stor att tårarna steg upp i mina ögon och var nära att rinna över. Tålamod och uthållighet är viktigt i alla skolformer, men i anpassad grundskola är det helt avgörande.

Nya perspektiv

När jag började arbeta i anpassad grundskola tänkte jag att i idrottshallen kunde en leka samma lek två, eller kanske tre veckor i rad. Max. Jag hade fel. (Det är för övrigt något jag har fått träna på, att erkänna att jag har fel). Det går bra att leka samma lek sju veckor i rad, eller kanske tio. Det går inte bara bra, det krävs att en leker samma lek sju veckor i rad. Om och om igen. Då kanske någon skulle tänka att det måste bli tråkigt för ens kreativa pedagogiska kunnande. Så tänkte jag också, för ett år sedan. Jag hade fel. Det blir inte tråkigt, för varje gång vi leker ”Kom alla mina fritidsbarn” så är det en liten korrigering som behöver göras för att leken ska fungera bättre. Eller så händer det där, det magiska. Ett litet framsteg hos någon av eleverna, som helt plötsligt ger leken nytt perspektiv och mening.

Mitt första år i anpassad grundskola har blivit ett år av att ständigt upptäcka saker på nytt, se saker ur ett annat perspektiv. Min blogg kommer att belysa just likheter och olikheter mellan de olika skolformerna och hur jag har behövt tänka till och tänka om. Och ja, behovet för att ta mig an större utmaningar? Som ni säkert har förstått, mitt nuvarande arbete har gett mig rejäl möjlighet till utmaning. På fler plan än ett…