Karin och eleverna

Jag har lekt med en tanke som egentligen inte får plats i skolan. Fokuset där ligger ju egentligen på lärandet. Vi uppskattar visserligen de små skatterna och tycker att de är charmiga, roliga, kvicka, energiska och kloka. Det är där i deras olika personlighet som i alla fall jag hämtar kraften och glädjen på jobbet från. Det är det som leker i gång mig, ger mig inspiration, får mig att skratta och jubla och sedan smitta den kreativiteten vidare till kollegor. Det är det att var och en är unik, också de vuxna i skolan, som är en ynnest att få vara nyfiken på.

Det är ganska lätt att beskriva mat och dryck, även om det kräver sin poet. Då ringas den sensoriska upplevelsen av smak och doft in. Man kan till exempel beskriva en doft som kort och gott ”kraftfull med djup och mystisk”. Men en doft kan också bli till en hel resa som exempelvis ”doftar friskt av mandarin först, för att sedan utveckla varma, omslutande karamelltoner.” Ett vin kan man beskriva med både doft och smak som: ”Fruktig doft med inslag av plommon, färska örter, svarta vinbär, blåbär, vanilj och lakrits. Smaken är fruktig med inslag av peppar och choklad.” ”Sträv” och ”kärv” kan också dyka upp. Men det mesta låter faktiskt bara positivt eftersom det ska säljas in. Mörhet hos kött. Pastans perfekta al dente. Jag och mina vänner hade fullt upp att sätta fingret på smaken hos min systers egenodlade vindruvor. Som krusbär. Detta kom vi enhälligt fram till. Det var skalet som var strävt och surt. Inuti så mjukt och så sött.

Men det fanns också något som inte någonsin kunde jämföras med något som ingen av oss kunde sätta ord på.

Hur förklarar vi i skolan, sätter ord på och kommunicerar kring människor? Vi är så himla bra på att beskriva en elev utifrån kunskap och svårigheter. För vi behöver vara snabba. Och professionella. Målet är ju att på bästa sätt hjälpa eleven att lyckas i skolan. Men om man skulle rikta in sig på den levande själen i människan, den som inte behöver prestera ett enda dugg, hur låter det då? Hur skulle det låta om vi beskrev den själva vibrerande energin i eleven? Skulle vi kunna förstå hur vi ska bemöta och stötta eleven rätt då? Skulle det finnas någon mening med det?

Tanken startade en dag då en elev med en stor, vid hatt satt på huk vid sitt skåp. En annan elev stod bredvid och frågade:

-Varför har du hatt på dig?

Eleven frågade om och om igen. Utan att få svar. Och så anslöt en annan elev.  Jag anade att det här kan vara något som hänt förut. Var det retfullhet och illvilja jag hörde i den tjatiga rösten? Det här måste jag fånga upp, tänkte jag.

När eleven med hatt blev klar i skåpet, reste han sig sakta, borstade av knäna noga och svarade slutligen kort, rappt men tydligt, glatt och säkert:

-För att jag vill!

Sedan vände han på klacken och traskade i väg.

Elever bär på ett tempo. De bär på olika grader av självkänsla och självförtroende och trygghet. De bär också på olika grader av färdigheter att möta andra människor och samspela med andra människor. De bär på olika intressen och specialerfarenheter. Olika upptäckarlust och nyfikenhet. Är det igenkänning vi söker? Försöker vi hitta oss själva? De är så unika så att det faktiskt inte finns någon annan som är den andre lik.
Hur ska vi beskriva eleven med hatt?
Hur ska vi beskriva eleven som frågar om varför?
Behövs det?
Finns det utrymme för det?

Mina funderingar har kanske inga svar men för mig en nytta så jag fortsätter utforska tankarna kring det. För att jag vill.

Det våras.
Jag har hamnat i djupet.
Jag har börjat tänka långsamma tankar.
Det kanske beror på ljusets återkomst. Jag vet inte.

Hemma, på de bruna buskarna längs med den vårborstade vägen, knoppas något som ser overkligt ut i solens sken. Det liknar pistagegröna russin. Jag har hela vintern tänkt att buskaget sett dött ut men nu ser jag att de faktiskt lever. Från köket ser jag alla träd som också spelat döda sedan i November förra året. Jag använder pensel och penna när jag fantiserar om hur det snart kommer att se ut då det knoppas pistagerussin även på dem.

På jobbet bland eleverna förnimmer jag det omätbara. Jag tänker att det som verkligen, verkligen betyder något på riktigt för våra elever (det som osynligt är det som bygger självkänsla och är själva murbruket till att bygga ädla, osjälviska människor) är något som utövas i lugn.

Hela framtiden ligger hos våra barn.
Kraven är stora men tiden är knapp. Stressen är ännu större och de ekonomiska resurserna små. Man kan med helt vanlig matematik konstatera att det inte riktigt går ihop sig? Man kan bli arg. Man kan bli frustrerad. Man kan få panik. ”Hur ska det gå?”, kan man tänka.

Jag blir klokare av lugn. Jag löser problem bättre. Och släpper vi det där med tidspress och stannar i att nu är nu så faller så mycket på plats. Det intuitiva får råda. Jag kan sortera bättre bland sinnesintryck och information. Jag blir pricksäker i att se och känna och förstå mig själv och andra människor när jag är i det tillståndet. Och då höjer jag inte rösten. Jag hittar rätt verktyg. Jag springer inte lika mycket heller. Det är snarare så att jag dansar.

Vårt samhälle har börjat snurra så väldigt snabbt och jag har bestämt mig för att inte göra motstånd. Jag vet att motstånd föder motstånd och det gör ont tycker jag.  NU och HÄR saktar automatiskt ner allt. Med eleverna hämtar jag lugn, jag hämtar kraft, skratt, trygghet och lek. Men också med kollegorna. Finaste stunderna är när vi alla är tillsammans mitt i verksamheten.  Det bara är så att jag mår bäst av att mötas rakt av.

Barn gör inte alltid vad vi säger till dem att de ska göra. Det är bara ord. De gör som vi gör.
Att leva som ett föredöme kan vara så enkelt som att inte stressa. Det blir ändå så mycket mer effektivt att arbeta i lugn. Och skönare. Det är i lugn vi talar mer från hjärtat och verkligen lyssna på andra. Bakom orden. Att leva som ett föredöme kan vara att stanna upp och ta tid för reflektion med elever som törstar efter det. Vad är livet? Vad är gott? Vad är fred?

Rapporter visar nämligen att barnen söker mer efter hopp än någonsin. De söker efter tröst. De söker efter mening. De söker svar. Ni har väl inte missat att Jesus är årets influenser? Barnen hittar Jesus på Tiktok och säger att det är en konstrast till bruset. Har ni också hört om trenden att barnen nu medvetet börja lägga bort sina mobiler?  De söker riktiga, kreativa saker som sker utan mobiltelefon. Ungdomarna kallar det ”verkligheten”. Fint att de hittar dit själva! (Om vi vuxna nu själva inte råkar vara i ”verkligheten” eller har tid och resurser att ta dem dit.)

Självklart måste det administrativa jobbet och strukturerna alltid finnas där och bära upp. Vi har mitterminsbedömningar, planeringar, dokumentationer och nationella prov att göra också. Min strategi är att göra det jobbet i lugn och ro när eleverna gått hem. Analyserna och utvärderingarna blir bäst gjorda utan press. Med en kopp te. Nya, smarta strukturer byggs. När eleverna är i skolan vill jag bara vara med dem. Det är ju där det där förebyggande arbetet görs! Och då minskar allt det där som gör mig stressad. Automatiskt. Lugn ger alltså lugn.

Glad vår! 

När jag får en stund över ska jag skriva ett blogginlägg. Så tänker jag. Men i skolans värld får man ingen stund över.

När jag får en stund över ska jag rätta analysuppgiften för alla sjuor i bild och skapa ett dokument med elevernas länkar till SWAY. Här borde jag faktiskt ha planerat in en stund över.

Vi har väldigt olika sätt att strukturera våra dagar. För mig är det viktigaste att försöka mingla, fånga upp, jonglera och lösa sociala fnurror på tråden bland eleverna så mycket jag bara kan medan verksamheten är igång och jag har en lucka.

Jag är lärare i bild och textilslöjd på halvtid och socialpedagog på halvtid. Men 50 + 50 kan lätt bli 200. Jag är nämligen Karin på heltid. 24/7.

För att beskriva Karin i andraperson så är hon en sådan där som aldrig går tomhänt. Är hon hemma och ska gå till affären sätter hon först på tvättmaskinen, tar med sig soppåsen och ett brev som ska postas på vägen (japp! Hon skriver riktiga brev, mest till sin dotter som läser på Folkhögskola i Östersund) och när hon handlar lyssnar hon samtidigt på en podd.

På jobbet är det likadant. Karin småjoggar till kopieringsrummet och tar då med sig kartläggningen som ska till skolpsykologens postfack men hon upptäcker att eleven som varit hemma är här så hon småpratar och följer denna till lektionen först. Hinner informera om saker eleven missat. På väg
tillbaka möter Karin en elev som tappat sin skåpsnyckel, gör high five med en annan på vägen till lånenycklarna och får en kram av en tredje. ”Kan du skriva ut affisherna för eleverådets styrelsemöte Karin?” ropar ett gäng och sen byter Karin några ord med en kollega om hur en elev behöver ha det
på lektionen just idag.

Sen blir det bråk i korridoren bredvid. Högljudda arga ordväxlingar. Karin går dit. Hjälper till att medla. Eftersom kollegan behövde gå så går Karin med raska steg efter för att berätta klart det som var viktigt att säga. Karin landar i kopieringsrummet till slut. Och går direkt med det kopierade till bildsalen och hämtar samtidigt material som hon tar med mig till en elev i en liten grupp. Går dit. Det är i en annan skolbyggnad. På vägen behöver hon svänga förbi och informera sin chef om ett par saker och planera lite snabbt med specialpedagog inför ett möte till eftermiddagen.

Det finns nog många som är som Karin. För mig känns det som en obruten cykel, som en dans, som en rytm och som ett enda långt ”nu”.

Men det är en skör balans det där. Man kan lätt hamna i en känsla av stress när man borde förberett lite mer inför lektionen. När nuet fastnar lite i vinkelvolten och jag upptäcker att jag känner mig frustrerad och irriterad så minns jag att det bara är jag som kan påverka det. Inte glömma att kissa.
Inte glömma att sätta sig ner och andas en stund. Inte glömma att äta lunch.

Ganska ofta ändrar jag inställningen till ”lek” när jag blir för stressad. Det måste få vara roligt. För mig själv. Också.

- Astrid! Du tappa nått!
- Vaddå???
-Farten!

På väg till lilla gruppen så körde jag den gamla godingen på alla jag mötte och det var lika roligt varje gång. (Senare på dagen ropade en elev ”Karin! Du tappade nått!” Att det var jag som initierat detta två timmar tidigare låtsades jag inte om. Jag konstaterade bara för mig själv att man inte ska underskatta roliga lekar. De sprider sig som baciller i December.)

I lilla gruppen gav jag inte eleven en chans att tveka på sin bilduppgift (hen hade haft en vecka på sig på egen hand men det hade varit svårt att komma igång och slutföra uppgiften).

- Nu har jag en sån himla lust att skapa mönsterteckningen med dig. Jag ska göra en egen och här är ditt material!

En annan elev såg nyfiken ut och jag visste att hen inte heller kommit igång med sin. Så hen fick också papper och pennor och instruktion. Sedan babblade jag nonstop om det jag själv gjorde och vi skrattade och skojade och plötsligt hade alla tre gjort sina bilder färdiga. Eleven med selektiv mutism pratade mest och jag njöt där och då av effekten av att vara i sin egen lek. Det smittar med total avspänning. Och i det kravlösa skapas det. Och slappnas av. Trallala la la la….

Nu var jag i min dans och mitt flow. Hela vägen till matsalen dansade jag lite med eleverna jag mötte och väl framme så sjöng jag och rastvärden vår dagliga improviserade Nationalsång (melodin) och fick elever runt om att skratta. ”Hej hej matvärdinnor!” och ”Hej hej eleven!” som jag behövde tala med om att ”du behövs. Kan du hjälpa mig med en viktig sak? Det är en elev som ska börja i årskurs sex nästa år som är nervös. Hen har samma fröken som du hade. Vill du följa med dit och hälsa på? Dina gamla fröknar hälsar att du alltid är välkommen att hälsa på. De vill gärna träffa dig och så skulle vi ju kunna berätta lite för eleven om högstadiet också!” Eleven sken upp. ”Jag vill, när jag har tid, kan du hälsa!”.

Ibland är att sänka kraven det som behövs för att något ska bli gjort. Ibland behöver man för en stund ta med eleverna i sin lek. Låt dem få skoja och busa och till och med härja lite. Att ge de elever som känner sig pressade och stressade en stund där inga krav finns och tillåta dem också få vara i ”lek”, slappna av och bara få vara ”människan”.

Skulle jag göra en timeline över det viktigaste som hänt denna termin så var det ändå trådtrasselleken.

Det har varit svårt att hinna hjälpa alla elever i årskurs sex på textilslöjden den här terminen. Jag har till och med haft en kollega med för observation för att ta hjälp. Hur sjutton ska jag kunna förebygga det vi hamnar i då alla elever ropar ”Karin hjälp!” samtidigt. Texten blir för lång om jag skulle beskriva allt jag testat. Det handlar om att flera i grupperna har det extra svårt och jag är själv. Det är halvklass men det känns dom dubbelklass. Ja ja. Det börjar ordna upp sig nu och vi har rott våra projekt i mål men någonstans när det var som jobbigast så började jag leka en lek.

Det finns gott om trådar i en slöjdsal. När man sopar golvet får man ihop en hel hög. På borden ligger det alltid ett gäng trådstumpar under arbetets gång. Jag började lägga trådtrassel uppepå elevernas huvuden. När jag hjälpte en elev så lade jag helt enkelt några trådar på skallen utan att de märkte. Det blev fnissigt när klasskamrater såg men vi höll hemligt. Trådtrassel väger inget och känns inte. Jag tyckte nog att det var roligast av alla.

En dag skulle jag direkt till ett möte och min kollega Stina frågade ”vad har du på huvudet Karin?”. Uppepå min mössa (som jag oftast har på hela dagen) låg en hel hög trådar. Det var det roligaste jag varit med om. Här hade jag gått och trott att jag var den som gjort saker i smyg men de som smugit mest var hela klassen!

Så det blev början på en rutin att ha lite roligt, börja hjälpas åt mer, jobba mer i par och också lägga trådar på allas huvuden. Svårt kanske att föreställa sig men att få trådar på huvudet betyder att man är populär. Och i mina årskurs sex-klasser tycker vi alla om trådtrassel på huvudet.

Det tar lång stund mellan mina blogginlägg. Det finns så mycket jag tänker att jag ska skriva om. Men det här var en viktig sak att dela med mig av: LEK MER! Det kommer alltid att finnas massor att göra och problem att lösa men man måste få ha lite kul också!